Robert dök upp på sin coaching-timme med en något oklar önskan – att ”hamna mer rätt i arbetslivet”. Förväntningarna hos mig låg åt det vanliga hållet: ”min karriär går inte så snabbt uppåt som jag förväntar mig”, ”vad gör jag för fel?”, och så vidare. Men nej, Robert var en frisk fläkt.
Han älskade sitt jobb som specialist inom ett smalt finansområde. Jobbet var en ständig berg- och dalbana, påverkad av faktorer utanför hans kontroll men precis därför spännande. När hans chef slutade, blev Robert tillförordnad. Ett halvår senare hade företaget fortfarande inte rekryterat en ny chef, så Robert satt nu fast i rollen permanent. Och visst, det var kul med bekräftelsen och lite extra på lönekontot, men resten var inte lika roligt.
Robert satt med chefens arbetsuppgifter men var inte intresserad av dem. Det gjorde att han trivdes mindre bra. Relationerna till kollegorna förändrades, han kände sig inte förberedd eller kunnig som ledare och arbetsuppgifterna från hans tidigare roll hade han kvar. Trots ett ledarskapsprogram från företaget som var både dyrt och givande, insåg Robert att han verkligen inte ville vara chef. Men han kände sig nu fast, skyldig företaget att leverera som ledare eftersom de investerat i hans utbildning.
Om tre år, och allt är precis som du önskar på jobbet, hur ser det ut då?
Andreas, coach
När vi pratade om detta såg jag en uppgivenhet i Robert. För att bryta de negativa tankarna bytte vi fokus. ”Om tre år, och allt är precis som du önskar på jobbet, hur ser det ut då?”, frågade jag. – Robert berättade att han då hade lämnat chefsrollen, pratat med HR och hjälpt till med rekryteringen av en ny chef. Han hade återgått till sitt tidigare arbete, mer harmonisk och nöjd.
Min nästa fråga var vad som hindrade honom från att ta samtalet med HR. Hans svar var enkelt: ”Inget.” Ett ljus tändes i hans ögon och han började skratta. ”Det var den bästa frågan jag fått,” sa han. När han såg på det själv såg han bara hinder, men när frågan ställdes tydligt var det svårt att svara på.
Det tog några sessioner till, men till slut vågade Robert prata med HR. De blev förvånade – de hade avbrutit rekryteringen eftersom de trodde Robert var nöjd och glad. När rollen sedan utlystes officiellt, visade det sig att en av Roberts kollegor, som var lite besviken på att hon inte fått frågan tidigare, nu tog mod till sig och anmälde sitt intresse.
Idag är Robert tillbaka i sin tidigare roll med sin tidigare kollega som chef, och hon har vuxit enormt i rollen. När jag frågade Robert vad han tog med sig från denna resa, svarade han att han lärt sig vikten av att uttrycka vad man känner och vill då det är få som är tankeläsare. Han har också lärt sig att effektivisera sitt arbete, något han var tvungen att göra under tiden som chef men med flertalet ursprungliga arbetsuppgifter kvar. Detta resulterar i en bättre balans i livet.
Så, vad tyckte då Robert om coaching? Han var otroligt nöjd, och sa att de enkla frågorna hade varit förlösande.
Nu undrar ni säkert hur det gick för hans kollega, den nya chefen… Men det, mina vänner, är en historia för en annan gång.
PS, Robert har godkänt att dela hans berättelse och Robert heter något annat men det spelar mindre roll för berättelsen.
